Echo av Pam Muñoz Ryan

Tecken

Visa Aktivitet

Ordförråd

Visa Aktivitet

Teman, Symboler och Motiv

Visa Aktivitet

Sammanfattning av Handlingen

Visa Aktivitet

Ottos Berättelse

Visa Aktivitet

Friedrichs Berättelse

Visa Aktivitet

Mikes Berättelse

Visa Aktivitet

Ivys Berättelse

Visa Aktivitet

Favorit Citat

Visa Aktivitet

Miljö

Visa Aktivitet

Filmaffisch

Visa Aktivitet

Jämföra Karaktärer

Visa Aktivitet

Viktiga frågor för Echo

1. Vilka är några av huvudkaraktärerna och vilka utmaningar står de inför?
2. Vilka är några av de symboler och motiv som finns i romanen? Hur hjälper symboliken dig att bättre förstå karaktärerna och deras motivation?
3. Vilka är några av teman som finns i romanen?
4. Vilka budskap, lärdomar eller moral försöker författaren förmedla till läsaren?
5. Hur använder författaren musik för att koppla samman karaktärerna genom hela berättelsen?
6. Vad är bildungsroman i litteraturen , och hur är den här boken ett exempel?

Eko Sammanfattning

Romanen är uppdelad i fyra olika delar: Ottos berättelse i slutet av 1800-talet i Tyskland; Friedrichs berättelse 1933 i Tyskland; Mikes berättelse 1935 i Pennsylvania; och Ivys berättelse 1942 i södra Kalifornien.

Prolog: Ottos berättelse

Echo börjar med att en ung pojke vid namn Otto leker kurragömma i Schwarzwald i Tyskland i slutet av 1800-talet. Författaren berättar för oss att det är 50 år innan "kriget för att avsluta alla krig", eller första världskriget. Otto gömde sig för sin vän Mathilde, som han är kär i. Han köpte en bok och munspel av en resande kvinna den dagen. Uttråkad i väntan på att bli hittad satte han sig ner och började läsa. Boken var en saga som hette "The 13th Monica of Otto Messenger". Han drogs till boken eftersom titeln innehöll hans namn.

Boken beskrev en kung och drottning som längtade efter att barn skulle bli arvtagare till tronen. Men när drottningen födde en flicka blev den fruktansvärda och likgiltiga kungen arg. Bara en pojke kunde vara arvtagare till tronen, så han trodde att en dotter var värdelös. Han fick i hemlighet barnmorskan att ta bort barnet och berättade för den upprörda drottningen att barnet hade dött i förlossningen.

Barnmorskan var en snäll och omtänksam kvinna. Istället för att lämna det hjälplösa barnet till vargarna som kungen hade instruerat, tog hon barnet till sin kusin, en häxa som bodde i skogen. Barnmorskan visste att häxan inte skulle kunna vara den bästa mamman, men hon tyckte att det var mycket bättre än att lämna barnet att dö i skogen. Barnmorskan gav den lilla bebisen en speciell välsignelse innan avresan. Hon sa: "Ditt öde är ännu inte beseglat. Även i den mörkaste natten kommer en stjärna att lysa, en klocka kommer att ringa, en väg kommer att avslöjas.”

Drottningen födde två gånger till med två års mellanrum vardera. Varje gång var det en dotter och kungens svar var detsamma. Varje gång gjorde barnmorskan vad hon tyckte var rätt: anförtrodde barnen till häxan och gav dem den speciella välsignelsen. Häxan kallade dem hjärtlöst Eins, Zwei och Drei (En, Två, Tre).

Otto var så upptagen av läsningen att när han tittade upp från boken insåg han att han var vilse i skogen. När han försökte hitta sin väg stötte han på tre flickor. De var Eins, Zwei och Drei! När han sa att de måste vara tjejerna från hans bok bad de honom fortsätta läsa deras berättelse.

Det fortsatte med att drottningen äntligen födde en pojke medan Eins, Zwei och Drei lämnades för att tjäna häxan djupt inne i skogen i ett liv av slit. Med födelsen av en son blev kungen överlycklig och tillkännagav barnet som sitt första barn, arvtagaren till tronen. Efter några år gick den grymma kungen bort och barnmorskan bröt till slut sin tystnad om de tre systrarna i skogen och berättade för den unge kronprinsen och hans mor, drottningen. De längtade efter att få träffa flickorna och få hem dem där de hörde hemma. Barnmorskan gick för att hämta dem för att föra dem tillbaka till deras mamma och bror. Men den själviska häxan ville inte förlora sina tjänare. Hon kastade otäckt en förbannelse för att fånga Eins, Zwei och Drei och hindra dem från att lämna skogen för alltid! Förbannelsen sa:  "En budbärare förde dig. En-och-samme måste föra dig ut. Du får inte lämna i jordisk form. Din ande till en träblåsare född. Du räddar en själ från Dödens mörka dörr, eller här kommer du att tyna bort mer."

Vid denna tidpunkt slutar "The 13th Monica of Otto Messenger" och är kvar med bara tomma sidor. Eins, Zwei och Drei bekräftade att historien är sann och att de verkligen hade varit instängda i skogen ända sedan häxans förbannelse. De tror att Ottos munspel var nyckeln till deras frälsning. Var och en spelar musik på munspelet och tillför den med sin energi. Sedan hjälpte de Otto till säkerhet. Hans frenetiska föräldrar hittar honom efter att ha letat efter honom i timmar. Medan Otto tog sig ut ur skogen på ett säkert sätt var han ledsen över att ingen trodde på hans berättelse. Bara Mathilde trodde på honom. Efter ett tag, för att tillfredsställa sina föräldrar, slutade han berätta historien om Eins, Zwei och Drei och lade bort boken och munspelet i många år.

Del ett: Friedrichs berättelse

Friedrich Schmidt föddes med ett födelsemärke som täcker hälften av hans ansikte. Medan Friedrichs kärleksfulla far, Martin, uppmuntrade hans kreativitet och lugnade honom, behandlade Friedrichs missriktade kamrater honom fruktansvärt på grund av hans utseende. För att skona Friedrich från deras plåga, undervisade Martin honom i hemmet. Han tog även med sig Friedrich som lärling på Trossingens munspelsfabrik. Martin och hans bror, Friedrichs gemytlige farbror Gunter, arbetade där. Fabriksarbetarna var snälla och Friedrich blomstrade i sitt munspelstillverkning, sina studier och sin musik. Men 1933 förändrades saker och ting snabbt till det sämre i Tyskland i och med Hitlers övertagande till makten.

Friedrich älskade musik och drömde om att bli en stor dirigent en dag. Han kunde alltid höra musik spela i hans sinne. Detta var en tröst och fröjd för honom. Men när han dirigerade en osynlig orkester vilt, fångade han sina kamraters hån. En dag hörde Friedrich ett munspel ropa på honom från en övergiven arbetsplats. Hans farbror Gunter hade lärt honom att spela munspel och Friedrich kunde säga att den här var speciell. Den hade ett rött M markerat på sig. Alla som hörde Friedrich spela munspel var överens om att den hade en särskilt ovanlig ton. Varje gång han spelade den fylldes han av en känsla av självförtroende och självförtroende.

Friedrich spelade också cello som sin far, som brukade uppträda i en symfoniorkester. Hans syster Elisabeth spelade piano, och familjen knöt ihop sig över musik och spelade ofta tillsammans. Men medan Elisabeth utbildade sig till sjuksköterska blev hon hjärntvättad av Hitlers ideologi, till sin fars bestörtning. Friedrichs far var uttalad om sitt motstånd mot Hitlers trångsynta, barbariska politik. På grund av detta arresterades Martin av nazistiska bruntröjor och skickades till koncentrationslägret Dachau! Människor i Dauchau torterades och arbetade till döden. Friedrich och farbror Gunter gjorde en hemlig plan för att få ut honom och riskerade till och med att be "hitleriten" Elisabeth om hennes hjälp med att rädda sin far. Överraskande nog kom Elisabeth igenom och skickade i hemlighet till Friedrich och farbror Gunter tillräckligt med pengar för att muta vakterna i Dachau och säkra deras fars frigivning. Friedrich visste att han inte kunde ta något av värde på sitt uppdrag att rädda sin far. Han placerade sitt prisade munspel i en låda på Munspelsfabriken i Trossingen för att skickas till kunder någonstans i världen. Allt var på plats för hans flykt, men när Friedrich gick ombord på tåget till Dachau sågs han av nazistiska soldater! När de försökte arrestera honom hörde Friedrich vacker musik i hans sinne. Han började dirigera sin imaginära orkester vilt! Det är här författaren låter läsaren hänga i spänning.

Del två: Mikes berättelse

Mike Flannery och hans lillebror Frankie bodde på Bishop's barnhem 1935, strax utanför Philadelphia. De hade en kärleksfull mamma som dog när de var unga. Sedan uppfostrades de av sin godhjärtade och musikaliska mormor tills hon blev sjuk. Hon skickade dem till Bishop's eftersom det hade ett piano som de kunde spela. Hon lärde Mike att spela piano när han var väldigt ung, och han var väldigt begåvad. Men Bishop's var inte vad det verkade vara för sin mormor. Bishops rektor var den skrupelfria och korrupta Mrs Pennyweather. Mrs. Pennyweather behandlade de föräldralösa barnen dåligt och orättvist. Hon skulle till och med skicka iväg de yngre föräldralösa barnen som unga Frankie till ett statligt barnhem med hemska förhållanden. Hon föredrog äldre pojkar som kunde arbeta för närliggande bönder så att hon i hemlighet kunde sänka pengarna de tjänade. Mike var rädd att han och Frankie skulle delas upp och var desperat att hålla Frankie borta från det statliga barnhemmet. Tyvärr var det inte många som adopterade föräldralösa barn vid den tiden. Det var under den stora depressionen och tiderna var särskilt svåra för de flesta.

Mike och Frankies tur förändrades när en advokat, Mr. Howard, kom och letade efter en pojke som kunde spela piano. Detta verkade som en mystisk begäran. Mrs Pennyweather antog att det berodde på att han skulle köpa deras piano och att hon gärna tjänade lite pengar. Mike, som var ett underbarn på piano, spelade tillsammans med Frankie, och de två pojkarna imponerade på advokaten. Mr. Howard avslöjade att han inte var intresserad av att köpa pianot utan i själva verket var ute efter att adoptera en pojke som kunde spela som hans arbetsgivare, Mrs. Sturbridge, var själv en pensionerad konsertpianist och hon behövde adoptera ett barn. Pojkarna var så glada över att bli adopterade tillsammans och blev fascinerade av idén om den rika fru Sturbridge. Problemet var att när de kom fram verkade fru Sturbridge mycket upprörd över idén. Det visade sig att hon trots allt inte ville adoptera dem.

Mr. Howard försäkrade pojkarna att allt skulle bli bra. Men Mrs. Sturbridge (Eunice) ignorerade pojkarna i veckor trots deras bästa ansträngningar. Herr och fru Potter, trädgårdsskötaren och hushållerskan, hjälpte till att ta hand om pojkarna. Mr. Potter lärde dem till och med att spela munspel efter att Mr. Howard köpte dem en mycket speciell munspel i butiken. Mike visade sig vara lika begåvad på munspel som han var på piano. När han spelade instrumentet fylldes han av självförtroende.

Till slut avslöjades sanningen att Mrs Sturbridge tvingades adoptera pojkarna på grund av en önskan i hennes bortgångne fars testamente. Hon hade tragiskt förlorat sin egen son och sörjde fortfarande, varför hon var så ovillig att lära känna pojkarna. Mike bad Mrs Sturbridge att åtminstone adoptera Frankie. Han fruktade för Frankie om han skulle skickas tillbaka till Bishop's eftersom han visste att Mrs. Pennyweather skulle skicka honom till det hemska statliga barnhemmet. Även om han inte njöt av att vara separerad från sin lillebror, vädjade han till Mrs Sturbridge att öppna sitt hjärta för Frankie. Mike sa att han skulle provspela för ett känt munspelsband och leva med bandet så att Mrs Sturbridge inte skulle behöva oroa sig för honom. Mrs. Sturbridge verkade gå med på Mikes affär.

Pojkarna började knyta an som en familj och kallade Mrs. Sturbridge för faster Eunie. Hon spelade till och med piano igen, något hon slutade efter sin sons död. Mike provspelade för munspelsbandet och imponerade på dem med sin talang. Men innan han fick resultaten hittade han ett brev till Eunice som återkallade adoptionen! Mike var förkrossad och bestämde sig för att fly med Frankie mitt i natten för att de inte skulle skiljas åt. I deras försök att fly föll Mike oroväckande från ett högt träd! Återigen lämnas läsaren i spänning och undrar vad som kommer att hända med Mike och Frankie.

Del tre: Ivy's Story

Ivy Maria Lopez bodde i Kalifornien med sin mamma, pappa och bror Fernando 1942. Hennes föräldrar var migrerande bönder som ofta flyttade för att arbeta. När andra världskriget bröt ut gick Fernando för att slåss och familjen saknade honom väldigt mycket. En annan chock kom när Ivy hörde att de skulle flytta igen, den här gången till en gård där de kanske äger en del av marken efter att hyreskontraktet gått ut. Hennes föräldrar var glada, men Ivy var ledsen över att lämna sin favoritlärare, sin bästa vän och hennes möjlighet att spela i sitt skolband och på radio med sin nya speciella munspel.

Ivy och hennes familj flyttade till den nya gården, som de arrenderade av familjen Yamamoto. Yamamotos hade tvångsflyttats till ett koncentrationsläger på grund av sitt japanska arv efter Executive Order 9066. De var tvungna att lämna allt bakom sig och bara bära små resväskor. Därför lämnades deras hus, mark och alla deras tillhörigheter utan uppsikt på gården. Det var till hjälp för familjen Lopez att komma och ta hand om gården i deras frånvaro så att inte Yamamotos skulle förlora sin egendom. Trots de hemska omständigheterna var Ivys familj tacksamma för möjligheten.

När de kom in i sin rutin på gården såg Ivy fram emot att börja skolan med sin nya vän och granne Susan Ward. Men första dagen insåg hon att hon var tvungen att gå i en separat skola på grund av sitt mexikanska arv! De vita barnen retade henne och kom med rasistiska och okunniga kommentarer. Ivy var förkrossad. Hon förstod inte denna orättvisa. Hennes föräldrar lovade att bekämpa segregationen på alla sätt de kunde.

Under tiden blev Susan och Ivy nära varandra trots att de var åtskilda under skoldagen. De spelade i skolbandet tillsammans efter skolan som Ivy fick vara med i. Ivy imponerade på alla med sin talang på munspelet. När hon spelade den var hon fylld av övertygelse och mod.

Ivy fick reda på att Susan hade två bröder som kämpade i kriget och en hade dödats i aktion. Susans föräldrar var fortfarande oroliga över förlusten. Trots att Susans bröder var bästa vänner med Kenny Yamamoto, deras granne, och till och med tog värvning tillsammans, var Susans far, Mr Ward, övertygad om att Yamamotos på något sätt var japanska spioner. Han anklagade dem för sin sons död. Han insisterade på att söka i Yamamoto-huset efter ledtrådar. Men i stället för att hitta tecken på spionage hittade Mr. Ward och familjen Lopez ett rum fullt av instrument. De förvarades för förvaring för dussintals japanska amerikanska familjer som hade tvingats åka till koncentrationslägren och lämna alla sina värdefulla ägodelar bakom sig.

Ivy fortsatte att briljera i skolan och i bandet, och hennes lärare uppmuntrade henne att ta upp flöjten. Kenny Yamamoto, som var på tillfällig ledighet från armén, kom för att besöka gården för att underteckna papper för att formalisera Lopez's hyreskontrakt. Kenny var tacksam att familjen Lopez skulle ta hand om gården i hans familjs frånvaro. När han skulle lämna kände Ivy sig tvungen att ge Kenny hennes speciella munspel att behålla medan han var borta i krig. Sedan, en dag på väg hem från skolan, såg Ivy och Susan en telegrambudbärare vid hennes dörr. Telegrambudbärare betydde bara dåliga nyheter! De skickades vanligtvis för att larma familjen och en soldat dog i strid! Ivy bad att Fernando var okej. En tredje gång får läsaren att undra karaktärernas öde.

Del fyra: Epilog

Del fyra börjar med Friedrich Schmidt många år senare när han minns händelserna den ödesdigra dagen i Tyskland ombord på tåget till Dachau. I uppståndelsen hade tåget börjat lämna stationen. För att undvika att sitta fast på tåget hoppade de nazistiska soldaterna av och lämnade på ett mirakulöst sätt Friedrich bakom sig. Friedrich lyckades resa till Dachau och rädda sin far med mutpengarna Elisabeth hade gett honom. Friedrichs far, Martin, blev svårt misshandlad och undernärd och det tog månader för honom att återhämta sig. Så småningom tog sig Martin och Friedrich till Schweiz där de träffade farbror Gunther och lyckades överleva kriget.

Friedrich ägnade sig åt musik i Schweiz och uppnådde sin dröm om att bli en stor dirigent. I slutet av romanen 1951 ses han dirigera en föreställning i Carnegie Hall i New York City. Hans far och farbror Gunter är stolta närvarande i publiken. De har fortfarande hopp om att återförenas med Elisabeth en dag och de minns hur långt de har kommit.

Därefter ser läsaren Mike Flannery, klädd i en smoking och hälsar Mrs Sturbridge, Mr Howard och Frankie på Carnegie Hall. Han minns att han för många år sedan lyckligtvis överlevde sitt fall utan något annat än några skrapsår och blåmärken. Det visade sig att Mrs Sturbridge (tant Eunie) faktiskt ville adoptera pojkarna. Hon brände brevet som Mike hittat för att bevisa det. Och hon ville inte bara adoptera Frankie utan Mike också! De flyttade alla in tillsammans med Mr Howard och Mr och Mrs Potter och levde lyckliga. Mike kom in i Harmonica Band och spelade med dem i ett år. Sedan bestämde han sig för att koncentrera sig mer på piano och gav sitt munspel till en grupp som samlade in dem för de behövande. Mike kände en plikt att förmedla det speciella munspelet.

Mike fortsatte att förfölja sin dröm om att bli konsertpianist och blev antagen på prestigefyllda Julliard efter gymnasiet. Under andra världskriget gick han med i armén men efter sin turné återvände han till musiken. I slutet av historien, 1951, spelar Mike ett pianosolo i Carnegie Hall i New York med sin stödjande familj, faster Eunie, Frankie och Mr. Howard i publiken som hejar på honom.

Sedan ser läsaren Ivy som en ung kvinna som gör sig redo för sin debut i Carnegie Hall på flöjt. Hon tänker tillbaka på den där skrämmande dagen för många år sedan med telegrammet. Hennes familj var lättad över att få veta att Fernando lyckligtvis bara skadades i aktion. Han kom hem från kriget och gifte sig så småningom med en lärare som arbetade på den kombinerade skolan som Ivys föräldrar och många andra hade arbetat hårt för att desegregera. Yamamotos kom hem också efter kriget och kunde återta sin gård. Kenny Yamamoto hade också mirakulöst överlevt kriget tack vare det lyckliga munspelet som Ivy hade gett honom! Ivy fortsatte att fullfölja sin passion för musik och blev en skicklig flöjtspelare. I slutet av berättelsen, 1951, är Ivy den nya unga flöjtspelaren för Empire Philharmonic i New York. Hon uppträder i Carnegie Hall och i publiken som hejar på henne finns hennes kära vän, Kenny Yamamoto.

Slutligen förs vi tillbaka till Trossingen i slutet av 1800-talet till Otto. När han växte upp blev han munspelsmakare i en butik i Trossingen och gjorde slutligen sin plikt som "budbärare" genom att ta med sig det ödesdigra munspelet till butiken. Han markerade den med ett rött M och därifrån skulle munspelet resa över hela världen från Tyskland till Pennsylvania till Kalifornien och tillbaka. Som ödet ville, kom Eins, Zwei och Dreis frihet när de räddade Kenny Yamamoto från dödens rand efter att ha skadats i kriget. Munspelet hade stoppat en kula från att tränga igenom hans hjärta! Häxans förtrollning bröts och de tre systrarna återförenades till slut med sin mor och bror. De döptes om till Arabella, Roswitha och Wilhelminia och levde därefter lyckligt omgivna av sin kärleksfulla familj.